Under tidigt 1900-tal förfogade IFK Uppsala över ett av landets bästa fotbollslag. Från starten 1901, då Läroverkets lag uppgick i föreningen, fram till ungefär 1913 spelade man mot lag som AIK, Djurgårdens IF, IFK Göteborg och Örgryte IS. Tre SM-finaler blev det, 1907, 1908 och 1911, men inget guld. 

IFK Uppsala deltog för första gången i SM i fotboll 1907. På vägen till finalen besegrade man Sandvikens AIK (2-1), Gefle IF (5-3) och IFK Eskilstuna (9-0). Finalen spelades mot Örgryte IS som då var landets bästa fotbollsklubb. Göteborgarna hade vunnit inte mindre än åtta SM-guld på tolv år och de var naturligtvis storfavoriter.

För IFK:s del blev finalen en lång rad av olyckor. När tåget till Stockholm, där finalen spelades, skulle avgå saknades en av spelarna, Ivar Sefve. Sefve, som fått biltransport till Uppsala station, hade fastnat på vägen till följd av motorhaveri och IFK fick spela den första halvleken med tio man. Under matchens gång skadades sedan den ena IFK:aren efter den andra och till sist gick det inte att hindra Örgryte från att vinna matchen.

Finalen präglades av högt tempo och åtskilliga målchanser för de bägge lagen. Hasse Lindman gav det decimerade Uppsalalaget ledningen på nick efter en perfekt hörna från Sune Almkvist. Det dröjde länge innan publikens jubel avtog, för det var IFK som hade sympatierna. Örgryte satte dock högsta fart efter IFK:s mål och före halvtid kunde de utjämna ställningen.

IFK hade anledning att se hoppfullt på den andra halvleken. Sefve hade nämligen anslutit och var redo att hoppa in. Örgryte å sin sida hade använt pausen till att enas om att spela tuffare i andra halvlek och redan från start gick man hårt åt uppsalaspelarna. Inom loppet av ett par minuter föll Sefve till följd av en tackling och fick armen ur led. Han återinträdde dock senare i spelet, men med armen i band. När sedan Hasse Lindman, IFK:s bäste spelare, och Sune Almkvist föll offer för göteborgarnas tuffa spel var IFK ett slaget lag. Dessutom lär en av IFK:s backar fått näsan illa åtgången. Under publikens buanden vann sedan Örgryte matchen med 4-1

Att publiken sympatiserade med IFK Uppsala berodde inte på att IFK hade fler supportrar på läktarna, utan istället på grund av att Örgryte gick så hårt åt sina motståndare. Det var framför allt centerforwarden, Ryberg, som genom sin tyngd försatte alla i sin närhet ur spel. Reglerna tillät vid den här tiden att man fick gå rakt på motståndaren så länge det inte skedde med farligt våld eller bakifrån och Ryberg spelade på marginalerna.

– Inför öppen ridå vräkte han omkull allt som fanns i vägen, och många ramlade handlöst. När han så fortsatte, efter det Örgryte skaffat sig ett säkert öfvertag och sedan flera i Uppsalalaget voro tämligen stridsodugliga, och släppte på för fulla muggar, så reagerade publiken. […] Betecknande är att ingen frispark dömdes på Ryberg. Därmed är det icke sagt att domaren var ofelbar, skrev Nordiskt Idrottslif i sitt matchreferat.

Ny final mot IFK Göteborg 1908
IFK Uppsala tog sig till SM-final även 1908 och än en gång blev det ett göteborgslag som stod för motståndet, IFK Göteborg.
Uppsala hade tagit sig till final genom segrar mot Sandvikens AIK (3-2), Djurgårdens IF (4-1) och IFK Stockholm (3-2). Matchen mot Stockholm var inget för hjärtsvaga supporters och det krävdes förlängning innan Uppsala kunde avgöra. Dessförinnan hade Stockholm missat en straff.

Finalen spelades på Walhalla i Göteborg inför uppemot 5 000 personer. Uppsala valde att inleda med vind och sol i ryggen och gick genast till anfall. Det dröjde inte mer än ett par minuter innan Göteborgs målvakt missbedömde ett inte alltför märkvärdigt skott från Hasse Lindman och släppte bollen i mål. Det hördes ett sorl av missräkning från den lokalpatriotiska publiken. Hemmalaget utjämnade i den 16:e minuten sedan Uppsalas målvakt, Enok Eriksson, tvingats lämna en retur som Göteborgs Fagrell påpassligt sköt i mål. Ett par minuter senare kunde hemmalaget även ta ledningen på straff. Det dröjde dock inte mer än tre minuter innan Kalle Olsson gjorde 2-2 efter fint förarbete av Sune Almkvist. Innan den första halvleken var över hann de båda lagen med att göra varsitt frisparksmål, först hemmalaget och sedan Uppsala då en minut återstod av halvleken.

Den andra halvleken blev mållös fram till den 89:e minuten. Uppsalaspelarna hade börjat se fram emot omspel vid Grindstugan i Uppsala då ett självmål räddade dagen åt IFK Göteborg. Enligt Nordiskt Idrottslif styrdes Verner Janssons slumpskott i mål av Uppsalas vänsterback, Nils Andén. Uppsalas egen fotbollskrönikör, Adrian Brolin, pekar dock i föreningens 25-årsskrift ut Emil Wennberg som den olycklige.
– Om vi någonsin skulle ha haft det svenska mästerskapet, borde det varit detta år, skriver Brolin.

”Ett spel i rägn, rusk och halka” – finalen mot AIK 1911
– Rägn, rusk och den mest infernaliska halka karaktäriserade årets final om svenska mästerskapet i fotboll. […] Vi ha aldrig förr kunnat tänka oss något så halt ifråga om fotbollsplan, som Råsundaplanen. Det var som när man på vintern ser hockeyspelarna på glansis utan skridskor försöka utöfva sin idrott. Det bär i väg med väldig fart i en viss riktning, men om spelaren af en eller annan anledning behöfver ändra kurs – och sådana anledningar uppstå många i en fotbollsmatch – så får man se de mest invecklade figurer, under det att spelaren beskrifver en stor båge med minst tio meters radie för att slutligen ta till ryggbastet som broms. Och när någon skulle starta för att löpa efter bollen, måste det alltid ske regelrätt på alla fyra såsom för 100 meter. Det var lustigt att ibland se fyra, fem spelare ur båda lagen såsom på en gifven signal kasta sig ned på alla fyra, göra en förtviflad sprättning och så komma iväg.

Orden är hämtade från Nordiskt Idrottslif som inleder sitt matchreferat med att beskriva planens beskaffenhet under SM-finalen 1911.

Vad gäller själva matchen fick AIK ett tidigt ledningsmål. IFK kvitterade i mitten av halvleken genom Karl Persson som utnyttjade ett misstag av AIK:s vänsterback. Hemmalaget gjorde 2-1, men i slutet av halvleken bjöd AIK:s olycklige vänsterback på ett nytt misstag och Persson kunde göra sitt andra mål för dagen.

Om den första halvleken utspelades på IFK:s planhalva så blev den andra betydligt jämnare. De båda lagen uppträdde vaksamt i försvarsspelet och i slutet av matchen, just när ingen trodde att det skulle bli några fler mål, lyckades AIK göra 3-2.
– […] men detta gjordes off-side och borde ha ogillats af domaren. Rosenberg hade löpt upp med bollen, passade öfver till vänster, och Ekroth gaf, istället för att skjuta, in bollen till Palme, hvilken stod off-side, men lade bollen säkert i nät, skriver Nordiskt Idrottslif.
– Vår vanliga otur, skriver Brolin i sin krönika.