Runt halv tio på söndagskvällen upplevde jag vad som måste ha varit de galnaste minuter jag varit med om under 55 år som medlem i IFK Uppsala. Från speakerhytten på Löten såg jag IFK leda med 1-0 mot Viggbyholm, ett resultat som skulle innebära serieseger och för första gången någonsin avancemang till division 2.
När klockan passerar 90 minuter messar Mårten, som var stationerad vid spelarbänkarna för att hjälpa oss i speakerhytten att hålla koll på byten och annat, att det är sex tilläggsminuter. Jag som speaker och Per som Livescorerapportör håller ställningarna i speakerhytten medan Fredrick, som hade förberett eventuellt firande genom att köpa ett antal flaskor alkoholfri Prosecco beger sig ut till bilen för att hämta dessa, men måste smussla med dem eftersom inget ju är klart. Viggbyholm, som liksom IFK är ett väldigt spelskickligt lag, forcerar för en kvittering som skulle innebära fortsatt spänning i toppstriden inför de två sista omgångarna. Hela laget, inklusive målvakten, skickas upp för att försöka få in bollen.
Det IFK-spel som så många motståndare och neutrala bedömare under hela säsongen berömt som seriens bästa är nu plötsligt helt bortblåst. Det finns över huvud taget inget organiserat spel, det enda som gäller är kämpa, kämpa, kämpa. I den 93:e minuten blir vår målvakt Aga liggande på marken efter en tilltrasslad situation. Tre minuter senare har han lappats ihop tillräckligt för att kunna fortsätta matchen. Samtidigt har domaren efter konferens med sin assisterande bestämt sig för att tilldela en Viggbyholmsspelare hans andra varning för kvällen. Rött kort alltså. Under det långa avbrottet gör IFK också sitt sista byte. Ut med Kosret och in med Axel.
Trots en man mindre fortsätter bortalaget att trycka på. Hörnor och långa inkast matas in i straffområdet. IFK-spelarna kastar sig som hockeybackar och blockerar skott efter skott. Vid ett par tillfällen far bollen som en flipperkula kors och tvärs i straffområdet, men flipperkulan hittar aldrig målet.
I den 99:e minuten får vi äntligen tag på bollen sedan Viggbyholm skjutit över. Filip Cekol tar i allt vad han kan på insparken och dundrar upp en långboll på motståndarnas planhalva att springa på för den nyinkomne Axel. Denne avancerar på högerkanten och avslutar med att rulla bollen förbi målvakten, som knappt hunnit tillbaks till eget straffområde. Matchuret visar 98:58 när bollen smiter in vid bortre stolpen.
2-0, saken är klar, och IFK-spelarna får tokfnatt. Inom några sekunder är allt en enda röra av firande IFK:are nere vid hörnflaggan. Domaren inser efter en stund att det kommer att dröja länge innan det går att genomföra den obligatoriska avsparken efter målet och blåser i stället av matchen. Långt efter slutsignalen fortsätter sedan firandet ute på planen medan publiken samlas i en halvcirkel runt klungan av kramande och dansande spelare. Många fotograferar och filmar.
Till sist: ett jättegrattis till alla spelare, och inte minst till Stephen och övriga ledare runt laget. Framgången har grundlagts under många års träningar där man har skapat en spelidé som har hållit hela säsongen. Och när det under de ovan beskrivna slutminuterna inte fungerade som det brukar visade man i stället fram något annat: en makalös vilja och kämpaglöd. En IFK-anda. Tack för en oförglömlig upplevelse!
Hans Bennemo